Anhåller härmed om att få sluta som vuxen.
Jag har beslutat mig för att återgå till att bli åtta år, med de skyldigheter som ingår i detta.
Jag vill kunna gå till McDonalds och tro att jag sitter på en fyrstjärnig restaurant.
Jag vill kunna låta pinnar segla ikapp i en bäck, och jag vill kunna bygga ett slott av gamla kartonger.
Jag vill kunna tro att nonstop är roligare än pengar eftersom man faktiskt kan äta dem.
Jag vill sitta under en stor ek med några kompisar och sälja saft till förbipasserande en varm sommardag.
Jag vill återvända till en tid då livet var enkelt och lätt att leva; då det mesta handlade om färger, pluttifikationstabeller, fåniga ramsor, och väldigt lite bekymrade, eftersom du inte visste vad du inte visste, och du brydde dig i alla fall inte om det.
Du kunde bara vara glad eftersom du var lyckligt ovetande om allt som kunde göra dig orolig eller bekymrad.
 Jag vill tro att världen är ett enda stort nöjesfält. Att alla människor är pålitliga, goda och ärliga.
Jag vill kunna tro att allt är möjligt.
Jag vill kunna blunda för sånt som är krångligt och besvärligt, och jag vill kunna bli glad och uppspelt över småsaker igen. Jag vill leva enkelt och lätt igen.
Jag vill inte att min dag ska bestå av datorhaverier, berg av pappersarbete, deprimerande nyheter, försök att överleva flera dagar varje månad än det finns pengar till, räkningar, skvaller, sjukdom, och förluster av nära och kära.
Jag vill tro på leenden, kramar, snälla ord, sanning, rättvisa, fred, drömmar, snöänglar och på fantasin.
Ja, . . . så här är då mitt checkhäfte, mina kreditkort, bilnycklarna och mina deklarationsblanketter.
Jag avgår från posten som vuxen från och med idag.
Om du av någon anledning vill diskutera detta med mig, så blir du tvungen att fånga mig först, för att ........
 HUBBSAN